Kulla-Gulla, Fassbinder och jag gör dysfunktionell teater av ditt beroende
I samband med Kulturnatten i Uppsala på lördag kväll är igen möjligt att uppleva eller medverka i Arena Baubos uppmärksammade performativa föreställning ”Kulla-Gulla, Fassbinder och jag”. Föreställningen har tidigare uppförts på Inkonst i Malmö och på MDT i Stockholm.
I början av sommaren satte föreställningen igång en debatt om etik och ansvar i gränslandet mellan fiktion och verklighet. Bakgrunden var en scen vid premiärföreställningen i Malmö där en skådespelare under tiden som han samtalar med delar av publiken i verkligheten dricker sig redlöst berusad. I en artikel i Sydsvenskan den 15 maj frågar författaren och recensenten Oline Stig om man får ”göra vad som helst på teatern? Får man till exempel utsätta sina skådespelare för livsfara? Och samtidigt, som ett led i experimentet, göra publiken medskyldig?”. Oline Stig tycker det var riktigt dålig teater.
Jag var också på premiärföreställningen i Malmö den 13 maj men har upplevt något helt annat än Oline Stig. Att detta är performativ teater som på flera plan är gräns-överskridande – inte minst när det gäller gränsen mellan verklighet och fiktion är uppenbart för besökaren. Både i programblad och på gruppens hemsida står att ”Arena Baubo undersöker den dans som uppstår när vi inte lärt oss att ta ansvar för våra egna känslor”. Det är således lika mycket en föreställning för gruppen som undersöker som för de som besöker och på så sätt medverkar i den. Förställningen består av ett antal stationer där besökaren kan reflektera och interagera med varandra och skådespelarna kring rollerna som offer, förövare och hjälte.
Föreställningen och debatten har levt vidare och Oline Stigs upprördhet förvånar mig. Hon måste ha sett flertalet tydliga tecken på att detta inte är en vanlig föreställning utan en som rör sig in i verkligheten och där publiken förväntas agera och ta ansvar. Något som jag tycker gör föreställningen extra intressant. Det är performativ teater som rör sig i mellan teater, performance, lajv och psykoanalys.
Utan att ha sett Arena Baubos föreställningen menar recensenten Per Svensson (Sydsvenskan den 22 maj) att konsten att bland sprit och reality inte är något nytt eller spännande och snarast hör den billiga underhållningsbranschen till. Hans von oben-artikel missar helt målet. Arena Baubo har som jag uppfattar det ingen som helst ambition att skapa uppmärksamhet genom skandal. Det är inte spriten som är målet det är dysfunktionella relationer och medberoende de vill åt.
Vidare skriver Svensson om klassikernas betydelse för den typen av teater som problematiserar relationen till verkligheten. Men de dysfunktionella relationerna som “Kulla-Gulla, Fassbinder och jag” visar är återkommande teman i all klassisk teater; de grekiska dramerna, Shakespeare, Ibsen, Miller, Pinter och så vidare. Per Svensson borde välkomna Arena Baubo föreställning som uppmuntrar publiken och ger dem möjlighet att engagera sig i klassikernas problematik. En problematik som publiken i de klassiska uppsättningar Svensson hyllar inte behöver förhålla sig till mer än som till en text.
Scenen med ”fyllecellen” har fyllts med olika personer och roller mellan föreställningarna. I SvD tycker Anna Ångström att det är en trivsam och familjär stämning under föreställningen där Bullmamman bakar bullar och psykoanalyserar besökarnas teckningar i mobiltelefon – samtidigt.
Det som jag tycker är så spännande med Arena Baubos föreställning är att den inom ramen för sitt tema kan bli vad som helst. Med din medverkan kan scenerna upplevas och bli trivsamma och familjära, men de kan lika gärna bli hotfulla och skrämmande. Föreställningen är som livet och människan. Lika föränderlig och oberäknerlig. Hur du upplever föreställningen beror också på dig.
Det som händer mellan missbrukaren, bullmamman, Fassbinder, Kulla-Gulla, den känslomässigt sårbara, psykopaten, det svältande barnet, den ensamma konstnären och dig är teater som skakar liv i människan.
Det är en föreställning som jag vill besöka igen. Där jag får reflektera över mig och mina relationer och vad som går var. Jag vill se betydligt fler performativa föreställningar från olika håll där även jag som publik kan vara med och skapa och uppleva. Det gör att både teaterupplevelsen och jag växer.
Om du är i Uppsala i helgen rekommenderar jag dig att besöka ”Kulla-Gulla, Fassbinder och jag” på Uppsala stadsteater.
PS. Undrar vem som sitter i ”fyllecellen” på lördag. En recensent kanske?
/ Joakim
9 Notes